2018 vinnare:

Cows and birds – Klara Högberg (VRG Odenplan)

Jag drunknar i hans ögon – Thu Sjöholm (VRS Vasastan)

Ett två tre – Karin Larsson (VRS Sundbyberg)

Regn – Eric Oldgren (VRG Djursholm)

Dansa med alger – Frida Wennerfors (VRG Jarlaplan)

Jackan – Rebecka Husberg (VRS Djursholm)

He was only going to park the car. As he walked away from the rink’s frosty edges, he toyed with his keys. His hands were rough, leathered by years of work, years of pain, years of life.

Her mind was focused on more important matters – The Fundamentals of starting and stopping on Ice skates. The coach always tried to motivate the other children, the goblins, by telling them to see it as a game, although Mica could not see the fun in trying to be a strand of spaghetti or a meatball. What was the point of being an inanimate object? You could not throw flour at people when baking, you could not scratch your feet after a whole day of skiing in uncomfortable, scratchy skiing boots, and you could definitely not sing along with Dad to your favourite song in the car.

Pretending to be a strand of cooked spaghetti, a boy’s uncontrollable arm jabbed into her side as she was trying to think of something a bit more creative to be – maybe a tax evader, or even a turnip. The cold ice bulldozed her face, burrowing the loose snow into her wounded skin as it went. The sad fake-spaghetti screamed and threw itself down beside her, trying to help. He expected her to cry. Mica hated crying. The coach always said mean things when the students cried, no matter who it was. Mica glanced at the rink’s edges, looking for Dad, but he wasn’t there.

With a huge band-aid the size of her hand on her cheek, she struggled with her laces as everyone else left with their parents. Ever since Dad was widowed, he had told Mica to wait if she would ever find herself alone, and so she did. Mica preferred more logical games than the ones her coach suggested. White clouds formed with each breath as she exhaled into the crisp air, but instead of pretending to be a Dragon out of fire like she usually did (Dad loved that game), she chose one of her more logical games. It started in the corner of the rink, highlighted by the fluorescent glow from above. From that one spot she would one by one guess how many cows could be stacked within the rink. Her standing record was 53, made in the waiting-room of Michigan Hospital last Christmas, but ever since she had made that record, she had aimed to beat it. She started counting. One, two, three… As she passed fifty-three she gave a burst of joy, but no one was there. She was even prouder when she passed one hundred, but not at all as she passed 150. The teacher and his goblins had left a long time ago. He was only supposed to park his car.

Mica’s eyelids were so heavy, but the heavy entrance doors were abruptly flung open and someone cried her name. She got so scared that she fell off the benches and landed in-between the bleaches on the raw concrete floor below.

The teacher, Mr. Winnipeg, had nothing good to say. Dad had been in an accident. It seemed to Mica, that every time that she beat her own record in the cow-game, one of her parents wouldn’t be there for the next one. Mr. Winnipeg’s companion, Officer Jet, tried to explain to Mica what death was, but unfortunately, she already knew. Mica didn’t like pretending to be inanimate because people weren’t supposed to be objects. She had seen her mother turn into one, and she didn’t want it to be her father’s turn.

She followed the curve of his hand, and it was his same leathery hand under her small, small, fingers, although it was getting colder. Officer Jet was talking to some woman in an awful suit. Dim light shone through the stale hospital shades, illuminating the beige room containing too many disposable objects. She grinned at the villainous little cup on the bedside table, and concluded that she didn’t see the point in creating things that wouldn’t last. People weren’t made to last. The contrasts of the room disappeared as she found herself in a dazy mess of beige. Droplets of tears fell onto the sheet below.

For years to come Mica didn’t feel at home in the foster system. It started with the lady from Texas. The smell of incense engulfed her home, and there was Jesus figurines by every window. She told Mica that the incense was to keep Satan at bay. Three weeks after she moved in, Mica was unpacking her clothes from her plastic bag when the lady walked in. She started screaming and told Mica to pack her belongings. For years to come she would live in the basement, she wasn’t allowed to use the upstairs bathroom, and was never ever under any circumstances allowed to disobey the woman. Ice skating was banned in the beginning of the 4th month. Mica hated her, although apparently so did many others.

“Where do you live, luv’?”, the wrinkled woman asked, as she mangled a yellow tablecloth with embroideries. “Well, with Mrs. Thomas,” Mica answered while loading the washing machine with her foster moms old clothes, unsure where she had seen this woman before. The old woman slowly stepped closer to Mica. The old woman had a kind smile, and very wise, hazelnut eyes. Even though the whole laundry smelled like laundry detergent, Mica could clearly smell the old lady’s scent of lavender soap. “Now luv’, I want to tell you somethin’. Back in the day, she and her husband, Evan Thomas, used to frame their handmaid’s as thieves. Everyone knew that the maids were innocent and that Mr. Thomas only wanted to dispose of them after violating them sexually, but no one dared to do anything since the brother of Mr. Thomas was the in control of the local police force. Listen closely Luv’, if that Mrs. Thomas ever lays a hand on you – you tell me. Mrs. Thomas is a gnarly old racist.” A while after that Mrs. Thomas started to lie to Mica, leaving things in the wrong places, and placing her objects in Micas belongings. That was, until Mica awoke to a blue light. Stepping over the cold brick floor, she scuttered to the window. She saw a police car. The next day, Officer Jet drove Mica to another family.

The new family, and the five after that, all wanted the same thing. They were all white, married couples that had thought that they would be getting babies when signing up for foster-parenting, not a 13 year old child like Mica. Suddenly, when Mica got into the home, their financial situation, or something-else-situation, changed so that Mica couldn’t stay. Every time, Officer Jet tried to reassure Mica that she would find a home with the next family, but even though Mica trusted him, he was wrong. The car halted to a stop next to a yellow white-trimmed villa. Sprinklers wetted Micas hair as she walked to the door. Her black hair gave away to the humidity and created an ominous cloud. Officer Jet knocked on the wooden door with a maple leaf, and gave Mica a reassuring smile. He really didn’t want to see her go this time. The door opened. “Good day Miss Smith, my name is Officer John Jet. This is Mica.” Miss Jennifer Smith turned out to be so, so kind. Miss Smith drove Mica to her practices, encouraged her, supported her, and may have even loved her. However, during the nights, Mica would hear her cry. One morning, she told Mica that she couldn’t take it anymore. “I thought that I should give someone else the opportunity, but Mica when you got here, my first thought was that Meredith had come back. You remind me so much of her, yet you do not have her memories, her dimples, and you’re not her,” she took a deep breath. “I don’t. I don’t want you here any longer,” she finished. The house laid silent that night, almost as in wake. Two days later, John came for Mica. She was so confused, so disappointed, and so finished. He embraced her, and she was surrounded by his smell of coffee and antique wood. “I’m sorry,” he carefully whispered into her black hair, even though she didn’t listen.

Cars flashed by on the the highway. Fields could be seen in the distance, and a bird was flying higher than she had ever seen before, looping the clouds. She loved the breeze, the sun, and the sound of speed, yet she knew there was no purpose. Cars get you places, yet she had nowhere to go. Except from John’s subtle humming to the radio, the car ride had been silent from start. She quietly unbuckled her seatbelt. The car was roaring at 100mp. She opened the door, leaned out, and let go. The screams of the Officer, the screech of the wheels.

Months had passed. Condensation formed on the window. Mica dragged her finger and doodled an ugly bird. The bird matched with it’s even uglier sibling on Mica’s cast on her arm. Even though he had checked several times, he checked again that the doors where locked. He was scared that she will would try again. She deserved a better ending than that. Broodingly he started, “Mica, you will always have memories. Go back to them as you create new. Weare soon arriving to your new home. The neighbourhood is really good; a private school, a lovely café, and a huge park where people go with their dogs”. He tried to make eye-contact through the mirror, but it didn’t work. The bird now had introquite feathers, however the whole car rattled as they drove over a speedbump, and now it looked like bird was defecating. John had always admired Micas passion for ice skating, and so he got an idea. “Hey – they have an ice rink,” he continued. Mica got curious. “Why?,” she asked. John let a quiet smile linger on his face for a moment. “Well, ugh,” he coughed. “A long time ago the place used to be a chocolate truffle factory. It needed to be really cold because they used really cheap chocolate that would melt in room temperature. After the business went bankrupt due to the recession, the owners couldn’t afford maintenance, and thus no one could fix the pipes when they burst. The whole floor glazed over with ice, and the owners saw a new business opportunity. Ah – Shit”, he exclaimed as he turned the steering wheel profusely while entering the roundabout. “Dad once told me that an ice rink who had never been played on by a Hockey Team was cursed,” Mica blurted. “Could that be because your dad played professional men’s hockey?”, John said, intending no evil, although causing her tremendous pain. She missed her dad. Mica fell silent. Her eyes started puffing up, and a tear fell down her cheek. Mica hated crying. John drove to the side of the road, and stopped the car. He ran over to her side of the car, gently opened the door, and then simply embraced her. Her crying became hysterical. She didn’t hate the world, but she was so, so disappointed in it. She wanted a home. She wanted to find a lake that stretched into infinity, where she could skate until she felt at home again, where time went backwards the further she went.

Even though John tried to reassure her as usual, she was scared. With his kind eyes, leathered hands, and white hair, he promised her that she would never be homeless again. She trusted him, she still did, but she had lost her faith in homes a long, long time ago. Her rebellious foot refused to step out of the car towards the big, red farmhouse.

“Are we playing the floor is lava?”, John asked, sitting behind the steering wheel, leaning over Mica, pretending to be interested in however the ground was scolding hot or not. “Maybe”, she answered with uncertainty. John got a spurst of spontaneity. With a wisp of dust raising in the air, he started to drive the car away from the house. Mica screeched with a smile and threw the door shut. She turned around to see John’s house getting smaller, and smaller, through the back window.

John guided her through the old wooden doors. Inside, laid a beautiful ice rink besotted with christmas decorations even though it was in the middle of April. Tinsels encased every beam, lights run circles along the bleaches, and golden paper stars hang from above in fine, invisible string. It was magical, yet when she approached the rink, there was no ice – only water. During all these years she needed the ice to feel safe. It was her home, yet now she knew the fundamentals of starting and stopping. “Let us go home.”

Nedräkningen kändes som en evighet. Jag tog ett djupt andetag och försökte få mina tankar klara. Varje muskel, varenda millimeter av min kropp var spänd av adrenalinet som rusade upp och ner, likt en berg-och-dalbana från huvudet ända ner till tårna. Bara några sekunder kvar, några enstaka sekunder. Det tog fruktansvärt lång tid men när jag till slut såg Hannes föra visselpipan mot sina läppar tog jag sats. Ett tjutande ljud ringde i öronen och vattnet kändes kallt när det omslöt min kropp.

Allt blev dämpat under ytan och det enda jag kunde höra var mina egna andetag. Fem års träning hade verkligen hjälpt. Min lungkapacitet hade utvecklats och det var nästan som att andas under vattnet. Ett å två å tre… Jag höll takten tydligt för varje simtag och lät det silkeslena vattnet stryka längs med min bara överkropp. Ett plaskande ljud precis intill mitt öra fick mig att reagera och jag slängde en snabb blick åt höger. Den nya killen hade redan kommit ifatt mig. Irriterad ökade jag takten och snart var jag i ledningen igen.

Allt var över för snabbt. Medaljen, vars guldiga yta sken starkt mot mig, var tung i mina händer när jag tog emot den. Mamma skulle gilla den. – Här har vi min stora pojke! ropade en bekant röst och ur folkvimlet stapplade mamma fram. Jag omfamnade henne försiktigt och dropparna från mig efterlämnade en mörk fläck på hennes kofta. -Aldrig har jag sett dig simma så fort! skrattade hon. -Det säger du varje gång mamma, sade jag. Hon bara log. Jag bara log. -Kom nu, du måste byta om. Hon hann gå ett steg innan jag högg tag i hennes arm. -Det är lugnt. Jag börjar vänja mig, sade hon och flyttade långsamt bort handen. -Ta det försiktigt bara. För mig såg kryckorna fortfarande främmande ut i hennes händer och sedan olyckan med Hannes kunde hon inte gå ordentligt. Hannes var min mammas nya “kille” och min före detta tränare. Jag slutade vara hans adept för två år sedan, lika bra det för året efter blev de ihop.

Plötsligt stannade hon tvärt framför mig så att jag nästan ramlade på henne och det var nära att hon skulle bli skadad igen. -Är det den nya killen? frågade hon och gjorde en gest med ena kryckan mot en blek figur. Jag rynkade näsan som om det plötsligt hade börjat lukta illa. -Ja, det är det. Hans namn är Melvin. -Han var också riktigt duktig. Du har nog aldrig haft en sådan stark konkurrent under de senaste tre åren, sade hon och tittade på mig. Jag gillade inte den lilla förundran hon hade i blicken, det var inte menat för mig.

Melvin såg att vi iakttog honom. Hans ögon fastnade på mig. De där ögonen, blåa, oskyldiga och helt omöjliga. Han hade gett mig flera sådana ögonkast och jag visste fortfarande inte riktigt vad de betydde. Inget prat, bara blickar och det irriterade mig något otroligt mycket.

Silvermedaljen runt hans hals passade honom. Det röda håret stod rakt upp och fräknar täckte vita kinder. Axlarna rörde sig hastigt upp och ner, fortfarande andfådd. Melvin hade börjat i somras och han visade sig vara Hannes gudson. Just där och då hade jag varit för fokuserad på träningen för att ens hälsa men nu ångrar jag det lite. -Vi ses utanför entrén, gubben, sade mamma och skakade min arm lätt. -Eh, ja, absolut. Kommer strax, sade jag när jag lyckades slita ifrån mig blicken från honom. Efter att mamma hade gått såg jag över axeln men Melvin var borta. Jag öppnade dörren till omklädningsrummet med en suck och den underliga känslan i bröstet lämnade mig inte ifred.

Fyra dagar senare hade vi i simklubben fått besked om att vi skulle resa till Barcelona för att träna men framförallt för att ha semester. Det var som en belöning för oss ungdomar. Jag och mamma diskuterade det på vägen hem. -Det verkar väl kul! tyckte hon. -Kommer det finnas några bassänger där? -Såklart, Liam, men meningen med den här resan är att du får en chans att slappna av lite. Nu kan du ju bada i ett riktigt hav! -Jo, jag vet, mumlade jag. Jag hade egentligen bara dåliga minnen av hav. Ett av dem var när jag var ungefär åtta år och pappa hade surfat tillsammans med mig på samma bräda. Vi lyckades välta och jag fick ett slag i huvudet. Det blev kalabalik men jag överlevde utan att behöva åka till akuten. Dagen efter hade mina föräldrar skiljts sig men jag fortsatte ändå simma. I en bassäng var det jag som hade kontroll men i ett hav var det vattnet som kontrollerade mig.

Då var det dags. Alla var samlade och jag stod och väntade på att ledarna skulle bli färdiga med att räkna in oss. Det var då jag upptäckte Melvin bara tre meter från mig. Min puls ökade och det hade aldrig varit så svårt att andas. Han såg förvånansvärt lugn ut, han till och med log lite. Varför var jag mer nervös inför resan än för tävlingarna? Snabbt förflyttade jag mig så att jag var utom räckhåll för honom. När alla var klara fortsatte vi förbi gaten och snart var vi inne i planet. Planet såg ut som de flesta andra plan. Grått, trångt och lite unket. Mitt säte var i mitten av planet, den platsen vars utsikt var blockerad av vingen. Jag hade precis satt mig ner då någon frågade: -Ursäkta, skulle vi kunna byta plats? Jag tittade upp och där stod han. Jag blev stilla, stum av den plötsliga interaktionen men jag flyttade klumpigt på mig så att Melvin kunde ta fönsterplatsen. Han log som tack och jag bara nickade. Inte nog med att han skulle följa med, nu skulle han sitta bredvid mig också. I början av resan hade jag ansiktet begravd i en bok väl medveten om personen som satt bredvid mig. Inte förrän när planet var högt upp och trycket i öronen släppte vågade jag lägga ifrån mig boken. Melvin satt med hörlurar och tittade ut. Fönstret var så pass litet att hans huvud nästan täckte sikten och det starka solljuset fick mig att bara se en siluett av honom. Hans profil hade skarpa linjer och vart man än tittade var de raka och perfekta. Jag somnade med den synen framför mig.

Jag vaknade med ett lätt illamående. Rösten i högtalarna lät mekanisk när personen informerade att vi var på väg att landa. Melvin hade också somnat och han verkade fortsätta göra det. Solskenet hade försvunnit och jag kunde se hans ansikte tydligare. Det var fler fräknar än vad jag hade trott. Jag lade märke till ett litet ärr under hakan och av ren instinkt förde jag fram handen och placerade två fingrar som jag sedan strök mot dess ojämna yta och i samma stund öppnade han ögonen. Både jag och han blev skrämda och jag ryckte tillbaka handen. Vi bara satt där och stirrade på varandra medan planet landade. Jag hade precis öppnat munnen för att be om ursäkt när den mekaniska rösten kom tillbaka och därmed avbröt mitt försök att rädda situationen. Folk började greja med sina väskor och det blev för stökigt för att kunna prata men ändå satt vi kvar. Melvin hade inte sagt någonting sedan den otroligt obekväma händelsen och som i trans började han också packa ihop sina saker. Det enda jag kunde göra var att följa hans alternativ.

Den stela stämningen lättade när jag med snabba steg gick ut ur planet och andades in Barcelonas sommarbris. Luften var kvav och varm men den var frisk nog för mig. Timmarna gick och vi hade lyckats hitta hotellet efter fyra förfrågningar om vägen. Det stora huset var nästan för fint för att föreställa ett hotell. Gamla urkarvningar prydde varje kant och murgrönan täckte små sprickor som slingrade sig ner längs med husväggen. Efter att ha checkat in på våra rum berättade några föräldrar att de hade hyrt två motorbåtar till allas förtjusning. Jag tittade ner i marken när alla andra tjoade inför ikväll. Tanken av att spendera en kväll ute på havet fick magen att vända sig och när kroppen gjorde uppror sprang jag iväg dit jag kunde släppa ut det. Jag var nästan helt säker på att ingen hade märkt att jag hade sprungit iväg när två mjuka händer stöttade mig. – Är du okej? frågade personen bakom. Jag spottade en sista gång och lyfte huvudet. Av alla personer var det Melvin som hade följt efter. Han var orolig, det kunde jag se och för en gångs skull var jag blekare än han. – Ah, nu är jag det, svarade jag och tittade bort, blyg av hans blick och närvaro. Melvin stöttade mig hela vägen tillbaka och när vi var utanför mitt rum sade han: – Ses ikväll hoppas jag? Jag tvekade och det var som att han hade läst mina tankar när han log och sade: – Du är rädd för havet men det är lugnt. Jag kommer ju finnas där. Jag blev förvånad och jag stod fortfarande kvar helt stilla när han lämnade mig. Jag öppnade dörren till rummet och nu visste jag vad den där konstiga känslan betydde. Jag var kär.

Det var mörkt och blåsigt när jag gick ut. Gruppen såg liten ut jämfört med det gigantiska havet bakom. Jag saktade ner och började fundera på att vända när en arm flög upp och vinkade. Det var Melvin och utan att fundera mer på saken sprang jag fram till honom. Gruppen var glesare och han förklarade att många hade avstått då de var rädda för dåligt väder. Han verkade inte bry sig och jag blev överraskad när jag inte heller gjorde det. Jag var trygg med honom. Alla var ombord och kaptenen satte full fart ut mot havet. Det var inte särskilt många på båten och vi hittade ett ställe precis ovanför kaptenens hytt där det också var fin utsikt. Vi stod och såg över vattenlandskapet när Melvin sträckte fram handen. Jag visste inget annat än att ta emot den. Vi stod tysta och jag ville bara att tiden skulle stanna.

Ett konstigt ljud kom från båtens akter och kaptenen under oss svor till. – Sir, there’s something wrong with the engine. I can’t control the speed! Folk började få panik och mitt grepp om Melvins hand hårdnade. Båten körde i full fart mot ett par klippor och kaptenen väjde för sent. Både jag och Melvin slungades ur båten och vi tappade taget om varandra. Vattnet slet och drog i mig och lungorna skrek efter luft. Med desperata simtag lyckades jag komma upp till ytan. Halsen brände och musklerna var helt utmattade. Förtvivlat sökte jag efter Melvin och när jag såg en vit hand sticka upp ur vattnet som snabbt försvann dök jag ner. Ögonen sved av det salta vattnet och jag kunde bara urskilja en suddig figur som höll på att bli slukad av havet. Jag var framme vid honom, redo att dra upp hans kropp mot ytan. Hans mun var slappt halvöppen och jag var rädd att det värsta hade hänt. Jag tog tag i hans hand och när den plötsligt grep tag om min blev jag chockad. Melvin hade öppnat ögonen och de var klarare än någonsin. Blicken kände jag igen, det var samma omöjliga blick han hade gett mig förut. Ögonen var som en evig blå galax under vattnet. Jag blinkade, det var som om att han var havet själv.

Melvin drog sig till mig så att jag hamnade i hans famn. Jag hade glömt att vi befann oss under vattnet, djupt försvunnen i hans blick. Med armarna om varandra sjönk vi ner medan den sista luften jag hade kvar sipprade ur kroppen och jag drunknade i hans ögon.

Västerbron ligger tjugosex meter över vattnet. Det är ganska långt ner till vattenytan. Alldeles för lång för att det skulle vara skönt att hoppa ner i vattnet. Det skulle göra ont att träffa ytan från den höjden. Undra varför hon ändå trodde att det skulle vara skönt. Att det skulle vara tillfredsställande att låta kroppen falla ner och träffa den mörka vattenytan. Sjunka nedåt i det iskalla flödet tjugosex meter under hennes fötter.

Men det var ju logiskt. Hon gillade att bada. Hon var ju simmare. Att bada var kul och att dyka var kul. Vatten var skönt. Även om att simma inte längre var så kul så var vattnet ett andra hem. Kanske till och med det enda.

Hon hade känt sig hemma i vattnet sedan hon var sex år. Hon hade växt upp i vattnet. Det var lättare att röra sig i bassängen än det var att göra allt annat. Det var det enda som var lätt i hennes liv. Att det inte var kul längre var inte så viktigt, det var det enda hon kunde.

“Jag kan inte, har simning… sorry.” Hon hade sagt det så många gånger att de inte frågade längre. Den där festen. Hans konsert. Cafèt efter skolan. Hon fick bara se dagen efter hur glada alla varit. Hon hade gjort armhävningar i simhallens gym när hennes klasskamrater varit sett filmen hon också velat se.

Livet var som en flod, det bara rann förbi.

På det fjärde ska det ske

Trehundrafyrtio meter av Västerbron ligger över vattnet. Trehundrafyrtio meter är inte en särskilt lång sträcka att simma, knappt två simborgarmärken. Men på senaste tiden hade det känts tungt att simma så lite som tjugo för henne. Det är skamligt. Att ha simmat i nio år och tycka att det är jobbigt. Om hon dök ner i vattnet nu skulle hon nog inte ens försök att simma alls.

Varför skulle hon få ge upp nu. Hennes tränare sa att hon var så duktig och att hon hade så mycket potential. Det skulle vara så onödigt att sluta – att kasta bort all denna träning. Hur kunde hon då säga till någon att hon ville sluta om hennes föräldrar trodde att hon skulle bli nästa Sarah Sjöström och hennes tränare skulle titta på henne som att hon dödat hans förstfödda. Det skulle vara själviskt att sluta.

Så hon fortsatte att gå till simhallen och önska sig baddräkter och simglasögon i present. Hon sa inget heller. Mamma och pappa borde inte få reda på hur självisk deras dotter är. Att hon bara tänker på sig själv och vill kasta bort alla pengar som de lagt på terminsavgifter och tävlingar. Nej, de förtjänar så mycket mer än så.

“Du måste faktiskt fokusera på skolan också. Det är klart att vi vill att du ska satsa på simningen men om du skadar dig eller så måste du faktiskt ha något sorts skyddsnät.” Så sa hennes pappa ibland, och det var klart hon förstod. Men det kunde vara så oerhört svårt att balansera allt. Att skolan tog tid hjälpte inte. Att hon fastnade på nivå ett i matteboken och hennes bästa betyg var ett C hjälpte inte. För att klara skolan behövde hon tid. Tid som hon behövde ta från annat än simningen. Så tiden tog hon från kompisarna.

Hennes tankar var som ett hav, de var mörka och kalla.

På det femte gäller det

På Västerbron sitter flera kärlekslås. Människor som antagligen tyckt att det skulle vara gulligt. Ett anonymt sätt att visa att man var kär just nu, att man lyckats med det samhället och mamma velat. Kärlek var svårt, alla hade det inte. Men alla visste att man borde ha det. Det var en norm. Men vänner har nästan alla. Det är bara något man får om man är en välfungerande människa. Om man inte var efterbliven hade man kompisar. Så hon måste ju vara i alla fall lite efterbliven. Till och med de andra på simningen som var bättre, hade kompisar.

Men av någon anledning var det inte lätt för henne. Inget var speciellt lätt för henne. Hon hade ingen att sova över hos på helger hon inte tränade. Hon hade ingen som satte upp ballonger på hennes skåp när hon fyllde år. Hon hade ingen. Hon hade inget.

Hon hade inte simningen, hon hade inga kompisar, hon hade inte sig själv. Nej, henne kunde man inte lita på. Hon var själviskt och efterbliven och konstig och värdelös. Vem kunde gilla en person som henne. Hon var värdelös. Hon hade inget att ge, när andra var snälla och omtänksamma tog hon aldrig emot. Därför fick hon inget längre.

“Jag kommer inte ta emot något från dig, eftersom jag tydligen inte har något mer att ge.” Det skrek nu vattnet åt henne. Det var öronbedövande hur högt vattnet nedanför skrek åt henne. Vattnet och tankarn och bilarna och lamporna och allt var bara för mycket. Allt var alltid för mycket för henne nu.

Vänner var som vatten, man behöver det för att leva.

På det sjätte smäller det

2012 sattes det upp stängsel på räckena på Västerbron. Det var för att förhindra självmord. Det finns egentligen inget negativt med det. Hon undrade alltid vad som var så lockande att hoppa från en bro. Ibland när hon stod vid tågplattformar tänkte hur lätt det skulle vara att hoppa framför tåget. När hon höll i sin rakhyvel tänkte hon på hur det skulle kännas att trycka ner den i vristen. Men sådant var väl normalt att tänka?

Det var ändå några av de bättre tankarna som gjorde sig hörda. När allt var för mycket var det så många värre tankar. Så mycket värre. Alla var så hemska. De sa hemska saker. Hon var värdelös. Hon var efterbliven. Hon förtjänade inte att leva. Hon var efterbliven Hon var självisk.

Hon var värdelös. Hon var dum. Hon var värdelös. Hon var fake. Hon var otacksam. Hon var efterbliven. Hon var efterbliven.

Allt var för mycket. Allt var för jobbigt.

Stängslet var inte så högt. Även om solen hade gått ner för flera timmar sedan kunde hon tydligt se var hon skulle sätta fötterna. Hon kände inte om det gjorde ont. Hon kände inte vinden. Hon kände ingenting.

Hon var helt tom när hon klättrade upp på stängslet på Västerbron och tittade ner i mörkret nedanför.

Detta var hennes sista gåva till vattnet. Det sista hon kunde ge och det enda hon hade kvar. Det var så hon tänkte när hon släppte taget.

Hon var som en droppe, transparant och obetydlig, omgiven av en stor ocean.

Han stirrade med uttryckslös min ut genom det regnstänkta fönstret. Hans uttryckslösa min var inte effekten av ett djupare, inre, resonemang. Det var intets, intetsägande min.

Bilarna under fönstret rörde upp moln av stänk och de få fotgängarna som trotsat världen ångrade genast sin nöd, eller vilja.

Innanför det regnstänkta fönstret rådde den förlamade stillhet som utan undantag följer de mest irrationella flykterna. Han satt i en dvala endast rubbad av enstaka blinkningar. Att sova utan sömn, men vilka drömmar följer den vakne, berövad på sömnens befriande surrealism?

Lika enstaka som hans blinkningar, var fåglarna. De få som flög måste flugit med andan i halsen, för deras vackra sång var endast känd i det myller av synapser som bestämmer vad vi minns. I deras plats krälade krypen. Utan röst och ansikte tog sig maskarna upp, flyende underjordens undergång, krälande med det svagaste ljuset som hopp. Vem kan säga hur många som gick under den dagen?

Han kände sin egen tyngd dra i honom.

Solens storlek var svår att tro, dold som den var av partiklar mindre än den minsta mikroben. Ändå var himlen så påtagligt ljus, smutsigt vit, med få antydningar om det blå havet ovan. De bara träden vet. Outtröttliga är de i sitt sökande uppåt, och nedåt. En del huggs ned för hinder mot det blå, andra huggs ned för skydd mot det blå. Ytterligare några huggs ned för att kunna spegla skönheten i det blå, men än fler står kvar. De söker sig vidare, på jakt efter det blå.

Han satt hopsjunken framför fönstret. Plikten kallade, men tidsmaskinen lockade. Ett stilla vatten med hårda strömmar.

Tyst smattrade regnet mot taket, tyst ven bilarna förbi under fönstret. Sökte, sökande, sökt. Tyst rann vattnet ned i stuprännorna, tyst samtalade människorna på gatan. Molnen hade spruckit upp. Få var strålarna, och få var människorna. Lås vreds om och dörrar öppnades. Trevande först, men ivrigt sen.

Han blinkade till. Stillheten var bruten.

Solen sken. Vattnet rann. Inte från himlen. Han reste sig. Gick de få stegen till badrummet och ställde sig i det iskalla duschvattnet. Fem sekunder av chock. Jekylls salt, grannens kaffe. Solen sken, vattnet var på marken och han var lika pigg i solen, som fisken i vattnet.

Strykjärnet är av, ljusen är släckta, dörrarna låsta. Jag lägger mig i hans säng, drar upp benen mot magen. Han äter mest skorpor i sängen. Men jag får inte klippa mina tånaglar i den.

Han ringer mig när jag precis tagit på mig stöveln och gått ner i trapphuset. Frågar varför. Det finns en natt, svarar jag. Det vet jag, så varför känner jag den inte? Han säger att jag känner vinden, och till och med tånaglarna mot bomullen om jag kommer tillbaka in igen. Hah! Han har så många idéer för sig.

Går till vattnet gör jag. Tar av mig stöveln och strumpan och doppar tån. Flängande bakom mig kommer han med kängan knappt på foten. Han sätter sig bredvid mig, haka på axel. Kom in nu, säger han. Och lägger handen på min arm. Fel. Fitta skulle det vara.

Jag skakar på huvudet, och säger att jag följer med in. Reser mig upp och borstar av rumpan från bryggans smuts, fast jag kom hit för att doppa hela min kropp. Novemberrusket gör något med sjön, inget känns när jag fryser. Och jag vill låta det iskalla vattnet omfamna mig. Låta det strömma in i öronen, näsan och fittan. Känna mig lätt och graciös. Dansa med alger, svänga med håret. Simma in i ett asplöv, och vara den som dallrar mest.

I sjön sker det alltid något, det förklaras ofta felaktigt som en kemisk reaktion eller en optisk illusion men det är något annat. I sjön ser jag oss; alla. Kvinnan med mannen. Kvinnan med kvinnan.

Mannen. Det vore lögn att säga att han inte berör mig på en emotionell nivå men det vore vanvett att säga att han är någon, av värde. Miljoner personas är hans. Stripigt hår och välvda käkar. Håriga ben och revben som går att knäckas när jag kramar honom bakifrån. Han talar alltid i meningar. Huvudsats, bisats, kletig sats. Kvinnan. Hon dock, talar i ord. Väl valda. I henne speglas alltet, men få får plats. Allt gnistrar om henne, hon är ny men allt jag någonsin känt. Han är stabil, bredvid. Mallen hans är oföränderlig, jag vet vad jag får. Men han vill mig inte något, särskilt i alla fall. Han tittar bara undrande när jag lättar på baddräkten så att vattnet får forsa runt. Hon förstår, trots att hon aldrig har sett något så underligt.

Ser en man, ser ett foster. En plats där jag kan vila i den ofta felbenämnt ‘korrekta’ föreställningen om kärlek. Men när jag ser en kvinna, ser jag en känsla. Hon bara är där, ruskar min kropp.

Jag dröjer blicken kvar mot ytskiktet. Hon undrar om jag ska gå, och jag undrar detsamma. Han svarar, som alltid.

Han: Det är dags att gå upp, jag tror vi båda fryser. Jag fnyser inombords. Aldrig har jag varit så varm. Handen drar han runt min kropp och lägger på min midja. Fel igen. Fitta skulle det vara.

Anna scrollade nedåt i sitt instagramflöde och stannade upp en sekund på ett inlägg som hennes vän hade delat. Bilden föreställde en mörkhyad man och hade ett rasistiskt budskap tvärs över. Hon dubbelklickade och kommenterade med en skrattande emoji. Hon reflekterade inte över alla kommentarer som visade på att bilden var att gå över gränsen för vad som är okej eller inte. Det var ju kul, hennes föräldrar var något som utomstående kallade rasister men som de själva kallade “människor med en god och realistisk samhällssyn”. På rasterna var Annas kompisars favoritsysselsättning att mobba invandrarungdomar i skolan. Varför? Hon visste inte säkert.

Bredvid henne på sängen låg en sliten, dammig jeansjacka med tydliga blodstänk. Hon tog upp den och kände en svag doft av asfalt och järn. Den tillhörde Mustafa, det senaste mobboffret. Han var flykting från Syrien eller något annat jäkla skitland, hon brydde sig inte om vilket. De hade slagit honom och skrikit åt honom. “Jävla svartskalle! Åk hem!” Orden hade inte betytt något för Anna i stunden och inte heller nu hade hon något dåligt samvete. Mustafa förtjänade det. Han hade inget i Sverige att göra. Mustafa var en tanig kille med flottigt, svart hår och fjunmustasch. Dessutom pratade han konstigt, man fattade nästan inte ens vad han sa. Vid en närmare anblick såg jackan rätt trendig ut, med en reva på ena ärmen. Anna satte på sig den.

Så fort hon hade krängt på sig jackan kände hon ett obekant sug i magen och det svartnade framför hennes ögon. I den abstrakta omgivningen började små blixtar lysa upp det svarta och: “Pang!” Allt blev ljust. Väldigt ljust. Anna kisade mot solen och kunde inte förstå var hon var. En pust av salt hav blandat med en obestämd, kväljande doft stack henne i näsan och när allt klarnade såg hon att hon var omgiven av en massa människor. Hon hörde folk som pratade och skrek på främmande språk. Det stack till i låret när hon rörde på sig. Under sig hade hon ett solvarmt sittbräde i trä, fullt med flisor i. Hon drog ut stickan ur låret med ett plågat kvidande. Anna insåg förvånat med en obehaglig rysning längs ryggraden att hon befann sig på en båt, närmare bestämt en gammal, sliten fiskebåt med flagnande blå färg mitt ute på havet. Hon kände igen den här bilden, hon erinrade sig att de var på Mustafas plansch när han hade föredrag för klassen om sin flykt. De flesta i klassen hade buat eller inte lyssnat. Det var bara några få, töntarna, som satt med förskräckta ansiktsuttryck. Mustafa hade sprungit därifrån gråtandes. Jackan måste vara en länk mellan hennes riktiga liv och Mustafas flykt. När Anna kom fram till den insikten försökte hon enträget få av sig jeansjackan, utan resultat. Det gick inte, den satt fast.

Anna började hyperventilera och hennes ansiktsdrag hårdnade. Underläppen darrade oroväckande mycket. Vad skulle hon göra? Hur skulle hon ta sig hem? Människorna runt omkring henne verkade lika skräckslagna som Anna och ett flertal var sjösjuka, vilket hade konsekvensen att durken var helt slabbig av spya och avföring. Anna kände avsmak och var nära att kräkas när lukten blev mer påtaglig i och med att hennes granne spydde. Samtidigt började hon känna grov ånger, tänk att Mustafa hade gått igenom det här. Hon vände sig till en ung kille som såg ganska sammanbiten ut. Hon frågade honom om han visste vart de var på väg. Han svarade på ostadig engelska: “till en bättre framtid” och förklarade sedan att de var på väg till Kreta. Han hann inte fråga varför hon inte visste, han snodde runt och ut över relingen for en kaskad av spya. Anna vände sig äcklad bort. Hon blickade ut över det korallblå, blanka havet, hon försökte låtsas att det var en vanlig båttur med familjen. Det gick inte. Stanken och barnskriken runt omkring gick inte att ignorera.

Efter tid som kändes som flera timmar kände Anna att hon var törstig, riktigt törstig. I själva verket var munnen alldeles uttorkad och halsen sved. Hon måste ha vatten. Hon banade väg mellan de sammanpackade människorna för att nå fram till en hög med vattenflaskor som låg slängda i fören. Konstigt att ingen har rört dem, tänkte hon. Hon öppnade korken men fick en obehaglig överraskning när vattnet smakade starkt av salt. Havsvatten, konstaterade hon. Anna hostade och spottade ut vattnet över relingen. Ingen reagerade, de trodde väl att hon var sjösjuk. Hon strök tillbaka det ljusa, långa håret bakom öronen och såg sig omkring. Människorna hade slutit upp bakom Anna så det var omöjligt att komma tillbaka till hennes gamla plats i aktern. Hon satte sig på den sörjiga durken och försökte ignorera tanken på att hennes vita, nya jeans. Anna svalde en kväljning.

Plötsligt började alla människor runt omkring henne ropa och skrika i panik. Anna for upp från durken för att kunna se vad som stod på. Långt borta på horisonten syntes konturen av en båt. När den närmade sig såg Anna att det var någon slags röd räddningsbåt och ett hopp tändes i henne. Hon ville bara komma bort från den här hemska båten och försöka ta sig hem till Sverige. Människorna omkring henne började skrika om möjligt ännu mer enträget. Folk började klättra upp på relingen och sträcka sina händer mot räddningsbåten som cirklade omkring dem en bit bort. Ännu mer folk klättrade upp på båtens babordskant, den började luta obehagligt. Anna handlade, som de flesta människor gör i panik, och klättrade också upp på fiskebåtens reling. Det var sista droppen för den rangliga båten och den välte medan människorna som hamnade i vattnet skrek i panik. Annas lungor fylldes med vatten och hon kämpade för att komma upp till ytan.

Flytvästar verkade inte vara någon nödvändighet i flyktingsmugglarbranchen och inget land syntes på horisonten. De flyktingar som överhuvudtaget kunde simma började en panikartad tävling mot räddningsbåten. Båten, som tydligen inte var en räddningsbåt, vände och åkte snabbt därifrån när besättningen såg vad som höll på att hända. Människorna skrek och vinkade desperat men ingenting fick båten att vända.

Tiden efteråt var en enda röra av panik där det enda som fanns i Annas hjärna var att simma, simma, och fortsätta simma. Människorna från flyktingbåten började skingras och Anna såg hur många gav upp plaskandet och försvann ner i djupet. Kraftlösa föräldrar lämnade över sina småbarn till folk som fortfarande höll sig uppe och försvann, för alltid. Plötsligt var det någon som lade en bebis, inte mycket äldre än ett år, i Annas händer som hon sträckte ut vid främlingens desperata sista ord: “Save him, please”. Anna kunde inte tänka klart och när hon höll upp den lille ovanför vattenytan kämpade hon för sitt, och pojkens liv, för att orka sparka frenetiskt med benen och inte låtsas om krampen som började göra benen till tunga stockar. Sakta men säkert släcktes hoppets låga i henne mer och mer. Till slut gick det inte mer, hon orkade inte, de skulle dö. Hon hade kämpat för livet i flera timmar och hon började sjunka nedåt, med pojken, som nog redan var död, i sin famn. Hennes enda tanke var: “jackan” Med en sista kraftansträngning tog hon tag i jackärmen och drog, hon lyckades! Det sista hon såg var jeansjackan som virvlade uppåt mot ytan medan Anna och pojken sjönk ned i djupet.

Anna såg ett ljus. “Såhär är det alltså att dö”, tänkte hon. I nästa sekund damp hon ner på sin säng, drypande av vatten med pojken i sin famn. Pojken hostade till och gnydde, han levde! Anna sjönk ihop och pustade ut med ett svagt leende på läpparna.“Han ska heta Mustafa”, sa hon, reste sig upp och rev ner Sverigedemokraternas valaffisch.