Remissyttrande från styrelsen till omtalad utredning om likvärdig skola

SOU 2020:28, ”En mer likvärdig skola – minskad skolsegregation och förbättrad resurstilldelning” (Björn Åstrand).

Stiftelsen Viktor Rydbergs Skolor startade sin verksamhet 1994 och driver tre grundskolor och fyra gymnasieskolor i stockholmsområdet. Till hösten startar stiftelsen sin fjärde grundskola, i Fisksätra. Ett uttalat mål för verksamheten är att uppnå en allsidig social sammansättning av eleverna, varför stiftelsen hos Skolinspektionen har ansökt om och fått tillstånd för en antagning utifrån 50 % geografisk närhet 50 % kötid.

Sammanfattning

Vi instämmer med de mål som ligger till grund för betänkandet. Dock anser vi inte att utredningen presenterar lösningar för att uppnå en mer likvärdig skola med god kvalitet. De kvalitetsproblem som finns löser man inte genom att ändra i antagningsprocessen eller omfördelning av resurser, utan genom kvalitetshöjande insatser.

Vi avvisar förslaget om ett gemensamt antagningssystem för kommunala och fristående skolor. Men vi förordar samordnad antagning, för att undvika att elever skrivs in i fler skolor.

Vi avvisar förslaget att förbjuda kötid som urvalsgrund till översökta skolor. Kötid har den stora fördelen att antagningsprocessen inte kan ifrågasättas, om kön ligger öppen för alla på nätet. Kötid kan med fördel kombineras med geografisk närhet, för att på så vis uppnå en blandad antagning. Rättssäkerheten i antagningsprocessen är säkrad genom Skolinspektionens rutiner för granskning av friskolornas antagning.

Urvalsgrunderna kvot och lottning har så stora nackdelar att de inte bör genomföras.

Den viktigaste slutsatsen man kan dra av utredningen anser vi vara att den, i sitt material, tydligt visar att fristående skolor är underkompenserade i jämförelse med kommunala skolor. De kommunala skolornas verkliga kostnader är långt större än den skolpeng som friskolorna får, vilket framgår av rapporten. Många kommuner bryter mot lagen. Denna uppenbara och högst väsentliga slutsats har dock inte utredaren dragit av sitt material. Det är obegripligt att han har avstått från att granska hur kommunerna lever upp till lagen om lika villkor för fristående och kommunala skolor, innan han föreslår ytterligare försämring av de fristående skolornas villkor.

Ett ytterligare avdrag på 8 % skulle riskera nedläggning av ett flertal fristående skolor och omöjliggöra ytterligare expansion av väl fungerande och eftersökta verksamheter.

Utredningen visar hur angeläget det är att skärpa reglerna för hur kommunerna redovisar sina verkliga kostnader, de som ska ligga till grund för skolpengen. 

Utredningen visar också tydligt på de högst varierande förutsättningar som kommunerna har att erbjuda en likvärdig skola över landet. Vi instämmer i att staten på sikt bör ta ett större ansvar för finansieringen av skolan, för att garantera likvärdighet, nationellt och mellan fristående och kommunala skolor. Det är en mycket dålig ordning att kommunerna ska fastställa friskolornas intäkter och samtidigt driva en egen, konkurrerande verksamhet. Vi anser att det är önskvärt och rimligt att staten tar det finansiella ansvaret fullt ut.

Vi avvisar också den föreslagna kostnadskrävande utbyggnaden av skolbyråkratin genom regionala skolverksenheter och utökad rapportering till dessa. En sådan organisation skulle leda till förvirring gällande ansvarsfördelningen mellan Skolverket och Skolinspektionen. Den skulle också kräva resurser och tid som skolorna redan lider stor brist på.

Vi vill även peka på vad vi ser som brister i utredningen. Den grundar sig på lösa antaganden, som inte beläggs i utredningen. Ett av dem är ett antagande som ofta upprepas, men inte blir mer sant för det, nämligen att den ökande andelen elever i fristående skolor, tillsammans med den ökande boendesegregationen, är en av orsakerna till den ökande segregationen i den svenska skolan. 

Det är i stället möjligt att segregationen, med tanke på det stora antalet nytillkomna elever från utlandet, skulle vara ännu större än vad den nu är, om inte stora aktörer som Internationella Engelska Skolan, Academedia och Kunskapsskolan, etablerat sig i många socioekonomiskt svaga områden. Många av dessa skolor når jämförelsevis goda resultat och är översökta. Deras roll i att motverka segregationen borde ha undersökts i utredningen, i stället för att ha problematiserats.

Det torde också stå klart att den ökade segregationen i skolan till en mycket stor del är en naturlig följd av den starkt ökande andelen nyanlända elever och dess resulterande ökade boendesegregation. Någon annan utveckling är en ökning av skolsegregationen var inte att vänta. Den kan inte skyllas på friskolorna. Tvärtom så är det ett av friskolornas viktigaste uppdrag att verka för integration. Genom att etablera sig i socioekonomiskt svaga områden har skolorna gjort just det. Friskolornas etablering har också motverkat effekten av boendesegregationen, eftersom den ger elever möjlighet att välja skola i ett annat område än där de bor. Så har exempelvis stiftelsens grundskola vid Odenplan i Stockholm elever från 15 kommuner och dess grundskola i Sundbyberg elever från 6 kommuner. Inom gymnasieskolan har friskolereformen än tydligare motverkat boendesegregationen. Exempelvis får i VRG Odenplan elever från 33 kommuner.

En annan genomgående svaghet i utredningen är ett bakvänt resonemang, som går ut på att, i stället för att underlätta för eftersökta skolor att utöka och starta fler skolor som föräldrar och elever efterfrågar, så levereras förslag som omöjliggör detta, och i många fall kommer att leda till konkurser och nedläggningar av fristående skolor. 

Ett av skolans viktigaste uppdrag är det kompensatoriska. Därför är det av största vikt att vi eftersträvar en sammansatt socioekonomisk antagning av elever. Men att en ökad integration och en omfördelning av resurser, från välfungerande till bristfälliga verksamheter, med automatik skulle lösa de stora kvalitetsproblem som vi har i den svenska skolan, det är ett annat bakvänt resonemang som tycks genomsyra utredningen, som helt saknar förslag på hur vi ska komma till rätta med de kvalitetsproblem som finns. Vad hjälper det att skolan är likvärdig om nivån är låg?

Därför borde utredningen utmynna i förslag om hur man kan underlätta för översökta skolor med goda resultat att utöka sina verksamheter, i stället för i förslag som leder år motsatt håll.

Slutligen vill vi också invända mot den uppfattning som utredaren ger uttryck för, att ”under några få decennier före 1990 lyckades det svenska samhället att kraftsamla kring skolan och om inte råda bot på alla dess problem så i vart fall undanröja ett antal och minimera ett flertal” 

Vår uppfattning är den motsatta, att det var den snabba kvalitetsförsämringen under 70- och 80-talen som skapade behov av reformer. Det var det som fick oss två, grundare av Stiftelsen Viktor Rydbergs skolor, att starta vår första skola, med fokus på kunskap och motivation.

Nedan följer våra synpunkter på utredningens delar

Likvärdighet och segregation

Vi instämmer i att det är ett väsentligt uppdrag för skolan att motverka segregation och verka för en blandad sammansättning av elever med olika socioekonomisk bakgrund. Men att en mer blandad sammansättning med automatik skulle leda till att kvaliteten på utbildningen höjs i bristfälliga skolor kan inte vara annat än ett önsketänkande.

Vi saknar förslag på kvalitetshöjande åtgärder och förslag på lösningar av skolans mest akuta problem. Först när alla skolor visar hög kvalitet har vi nått en likvärdig skola. 

Lärarförsörjningen är ett sådant stort bekymmer. Trots en ökande lärarbrist i Sverige, och goda utsikter att få arbete i framtiden för den som utbildar sig till lärare, så har lärarutbildningarna svårt att rekrytera de bästa studenterna. Vi menar att det till stor del beror på lärarutbildningens låga attraktivitet och föreslår att den s.k. utbildningsvetenskapliga kärnan (UVK) får en egen examensrätt, vilket skulle öppna för andra utbildningsanordnare är universiteten att erbjuda lärarutbildning. Därmed skulle lärarutbildningen konkurrensutsättas och leda till kvalitetshöjning på sikt. 

Antagning och urvalsgrunder

Utredaren skriver i sammanfattningen ”Det är också viktigt att det finns en kontroll och insyn kring hur urvalsgrunder tillämpas i praktiken” 

Ja, det är det, och den kontrollen utövas redan av Skolinspektionen.

Vidare: Dagens urvalsgrunder för fristående skolor och principer för placering vid kommunala skolor lämnar ett litet handlingsutrymme för de huvudmän som vill verka för en mindre segregerad skola.”

Vi instämmer i att handlingsutrymmet är begränsat med nuvarande urvalsgrunder. Men de är de bästa möjliga. De nya förslagen till urvalsgrund har så stora nackdelar att de skulle skapa nya problem.

Vi är av uppfattningen att stiftelsen, genom att tillämpa en kombination av dagens urvalsgrunder, 50% geografisk närhet och 50% kötid, till skolan vi startar i Fisksätra, kommer att uppnå en mindre segregerad skola.

Både geografisk närhet och kötid har den stora fördelen att de är lika för alla och därmed upplevs som rättvisa. Det gör inte lottning och kvot. Kötid har den stora fördelen att antagningen inte kan ifrågasättas, om kön ligger öppen för alla på nätet. 

Vi vill starkt avvisa antagning på kvot, eftersom det kommer att upplevas att den sker utifrån godtycke, hur noga man än formulerar gränsdragningen. Den är dessutom omänsklig och diskriminerande. 

Lottningens nackdelar är uppenbara. Det måste vara möjligt att känna att man kan vara med och påverka det som man upplever som viktiga livsval. Det är av största vikt för motivationen.

Antagning utifrån kvot och/eller lottning kommer att ge upphov till spekulationer om manipulationer och leda till konflikter mellan föräldrar och skolans företrädare och ta mycket tid i anspråk. 

För friskolorna är kön väsentlig för planering av verksamheten. Ska man våga ta beslut om att starta en ny skola eller utöka en befintlig verksamhet?  En friskolas huvudman tar stora risker vid nyetablering, med stora investeringar och förluster under de första åren, innan skolan är full. Därför ger köerna en mycket väsentlig information om det är värt att ta risken. Vi behöver en planeringshorisont som är längre än ett år.

Resursernas betydelse 

Avsnitt 8.4 inleds: ”Kommunen ska basera sina bidrag till enskilda huvudmän på genomsnittskostnaden per elev för den verksamhet som bedrivs i egen regi, det som kallas brukas kallas för skolpeng.”

I praktiken ligger dock den skolpeng som fristående skolor får oftast långt under kommunernas verkliga kostnader.

Tabell 8.11 i utredningen visar att den faktiska kostnaden i genomsnitt för en elev i den kommunala grundskolan år 2018 var 113 066. Stockholm ingår, enligt utredningen, i gruppen med de 30 kommuner som har de högsta strukturkorrigerade kostnaderna, som är i snitt drygt 28 000 kr högre per elev än i lågkostnadskommunerna. Så, för Stockholm bör genomsnittet ligga kring 130 000 eller mer. För att fastställa den exakta siffran krävs ett mer detaljerat underlag. 

År 2018 fick Stiftelsen Viktor Rydbergs grundskolor, som alla ligger i Stockholmsområdet, en genomsnittlig skolpeng och socioekonomiska bidrag per elev på 99 873, långt lägre än de kommunala skolornas verkliga kostnader. Det kan finnas naturliga förklaringar till delar av denna stora skillnad, och vi har inte tillgång till mer detaljerade siffror, men utredningen visar med all önskvärd tydlighet att de kommunala skolorna har andra finansieringskällor än skolpengen för att täcka sina faktiska kostnader och att fristående skolor är underkompenserade.  Många kommuner lever inte upp till skollagen. 

Att därutöver tillåta kommunerna att göra avdrag från skolpengen för att kompenseras för kostnader för sitt myndighetsansvar skulle ytterligare försvåra för de fristående skolorna. Först måste striktare regler komma på plats för hur kommunerna beräknar och redovisar alla de faktiska kostnader som ska ligga till grund för skolpengen.

Utredaren skriver i avsnitt 6.1.3: ”Har en fristående skola däremot färre sökande än platser kommer platser stå tomma på skolan och inte, som ibland är fallet för kommunala skolor, fyllas med elever som inte fått plats vid den valda skolan på grund av att andra elever har rätt till en skola nära hemmet.” Han inser alltså att även friskolor måste ha reserver för vikande elevunderlag, men anser ändå att det endast är den kommunala verksamheten som ska tillåtas denna möjlighet.

Därutöver kan konstateras att kommuner visserligen har kostnader som avser det generella myndighetsuppdraget.  Men de kostnaderna är, enligt gällande rätt, redan undantagna beräkningen av bidrag till enskild huvudman. Detta utreddes av Skolkostnadsutredningen i betänkandet ”Det stämmer! Ökad transparens och mer lika villkor”, som heller inte kunde påvisa att kommunerna har högre verksamhetskostnader till följd av sitt myndighetsuppdrag.

På uppdrag av Friskolornas riksförbund gick Deloitte Sverige 2018 igenom 20 kommuners skolpengsfinansiering, i sin rapport ”Granskning av lika villkorsprincipen och ersättning till kommunala och enskilda skolor”. Trots att revisorerna arbetade under flera månader, misslyckades de att avgöra om eleverna fick samma resurser oavsett skolhuvudman.

Sedan dess har ingen åtgärd i ärendet vidtagits. Den föreliggande utredningen aktualiserar nu igen det stora behovet av att komma tillrätta med det missförhållandet att det är omöjligt att granska om kommunerna efterlever lagens krav på lika villkor. Kommunerna måste få regler som stipulerar att deras redovisning av sina verkliga kostnader skall vara transparent och öppen.

Vi instämmer i att staten på sikt bör ta ett större ansvar för finansieringen av skolan. Men vi anser att det är önskvärt och rimligt att staten tar det finansiella ansvaret fullt ut, i stället för att ytterligare utreda ett sektorsbidrag.

Vi saknar förslag på kvalitetsförbättrande åtgärder. Ett av skolans stora problem är den stora bristen på lärare som vi ser framför oss. En konkret åtgärd vore att höja kvaliteten på lärarutbildningen, genom att konkurrensutsätta den. Det kan uppnås genom att ge examinationsrätt för den del av lärarutbildningen som kallas den utbildningsvetenskapliga kärnan (UVK).  

Slutligen ser vi att konsekvensanalysen helt saknar riskbedömning. Utredningen presenterar en rad förslag som tillsammans innebär att många friskolor skulle tvingas lägga ned sin verksamhet. De kostnader för kommunerna som det skulle medföra är svåra att uppskatta. Men de borde åtminstone ha ägnats en tanke, när det så tydligt framgår i utredningens material att friskolornas ekonomiska villkor är mycket hårdare än de kommunala skolornas. 

Man kan också ifrågasätta lämpligheten i att inom en snar framtid genomföra en så genomgripande och kostsam förändring som här föreslås, med många negativa konsekvenser för friskolorna och följaktligen även för kommunerna, som kommer att tvingas ta över huvudmannaskapet för dessa skolor. För individuella elever och deras föräldrar är konsekvenserna högst ovälkomna. 

Och, vi vill kunna attrahera unga personer till läraryrket. Skolan ska vara en inspirerande och attraktiv arbetsplats. Vi kan inte se hur de föreslagna förändringarna kommer att bidra till detta.

För Stiftelsen Viktor Rydbergs skolor,

Louise Westerberg och Louise Ankarcrona
Grundare